Det var inte ofta riddarprinsessan var rädd. Men den här morgonen när hon vaknade kände hon mest av allt för att dra täcket över huvudet och somna om igen. Det var en mulen dag i mars, när allt var så fult som det någonsin kan bli. Träden var kala och fula. Marken var lerig och ful. Himlen hade samma färg som blåbärskräm som en liten unge blandat med mjölk och sen spillt ut över golvet. Dessutom var den ful. Riddarprinsessan klädde på sig och sadlade sin hingst, Silver. Hon satt upp och kontrollerade att hon hade sitt svärd, sin sköld och en påse bullar. Hon var redo.

Silvers hovslag ekade dovt när de skrittade över de fula fjolårslöven. En spillkråka skrattade hånfullt åt dem och började sedan leta insekter i en död trädstam. Ett iskallt duggregn började falla. Riddarprinsessan svepte sin pälsklädda mantel tätare omkring sig.

Vid drakens håla stannade hon och satt av. Hon knöt fast Silver vid en trasig stolpe. Han gav henne en vänlig knuff med mulen innan han sänkte huvudet mot marken och började leta efter grässtrån som var tillräckligt gröna för att smaka bra.

Draken satt framför tv:n och väntade på henne. Riddarprinsessan hängde sitt svärd och sin sköld i tamburen och, med viss tvekan, också sin mantel. Fukten dröp längs hålans steniga väggar.

Draken fnös ut lite rök när den fick syn på henne.

-         Vem är det, väste den. Är det Märta?

-         Nej, sa riddarprinsessan med en suck. Märta är i Spanien, jag är Märtas dotter.

Draken sniffade lite misstänksamt i luften och fnös sedan.

-         Märtas dotter har jag aldrig gillat! En underlig unge.

Riddarprinsessan suckade igen.

-         Jag har bullar med mig. Ska jag sätta på kaffe?

-         Inte kanelbullar, hoppas jag, det är det värsta jag vet. Draken gjorde en hisklig grimas.

Riddarprinsessan kvävde en impuls att hämta sitt svärd.

-         Sist jag var här sa du att du gillade kanelbullar. Det var wienerbröd du inte gillade.

Draken såg förvånad ut.

-         Wienerbröd som är så gott. Det där har du allt fått om bakfoten.

-         Ja, sa Riddarprinsessan uppgivet, jag rör ihop det ibland.

-         Det har du efter din mamma. En underlig kvinna.

Draken sträckte sig efter sitt cigarettpaket, men kom sedan ihåg att den hade slutat röka för 25 år sedan, och började i stället trumma nervöst i bordet med långa, smutsiga klor.

Riddarprinsessan gick ut i köket och började göra i ordning kaffet. Under tiden vattnet rann genom filtret passade hon på att kasta några oidentifierbara matvaror ur kylskåpet, och en pelargon som nog hade varit död i flera veckor. Hon tog fram några koppar ur skåpet, diskade dem noga och ställde dem på en bricka.

-         Det ska finnas lite tårta i kylskåpet, hojtade draken. Svea hade med sig tårta förra veckan, och vi åt inte upp allt.

-         Tack, ingen tårta för mig, ropade riddarprinsessan tillbaka och kände sig lätt illamående. Jag är laktosintolerant!

-         Eller var det för två veckor sedan, mumlade draken för sig själv, när prinsessan kom in med kaffebrickan.

-         Ta en bulle nu, trugade prinsessan, och hoppades att draken skulle vara tyst en stund medan den tuggade i alla fall.

Draken tog försiktig kaffekoppen och drack lite kaffe.

-         Det var svagt, konstaterade den och stoppade in en bit bulle i munnen.

Riddarprinsessan studerade noga drakens hals. En decimeter under nacken, ett snabbt hugg bara, den skulle knappt hinna märka det.

-         Torr bulle, konstaterade draken.

Å andra sidan, om hon skulle köra in svärdet i magen, vrida om ett varv innan hon drog ut det igen. En mer smärtsam död…

-         Där jag växte upp fanns det ett konditori, svamlade draken medan den sopade brödsmulor från bröstet. De gjorde verkligen goda kanelbullar.

Riddarprinsessan tryckte in en bulle i munnen och tog sedan en stor klunk av kaffet. Det var varmt och hon började hosta. Draken tittade ogillande på henne.

-         Du borde verkligen inte stoppa så där mycket i munnen på en gång. Det är inte särskilt trevligt.

-         Ursäkta mig, snörvlade riddarprinsessan och stapplade ut till badrummet. Där spottade hon ut bullen i toaletten och tvättade av sig i ansiktet. Hon stod en stund och såg sig i badrumsspegeln innan hon samlade sig.

Draken hade ätit upp sin bulle och skulle just till att ta en andra när riddarprinsessan kom in och satte sig igen.

-         Konditori sa du, sa prinsessan vänligt. Vad brukade ni handla där?

-         Oj, oj, skrockade draken. De hade så goda vaniljhjärtan, det var min favorit. 10 öre kostade de. När jag fick min veckopeng brukade jag och min kompis ibland köpa ett hjärta och dela på det. Kaksmulor kunde vi också köpa. En påse full med smaskens.

-         Min favorit är vaniljbullar. Med socker på och vaniljkräm i mitten, sa prinsessan.

-         Mmm, det är gott, sa draken. Och napoleonbakelser. Fast de är så svåra att äta.

-         Jag vet! sa prinsessan. När man trycker ner skeden så viker sig bara de där plattorna.

-         De är omöjliga att få av, inte ens med en sån där särskild gaffel går det, fnissade draken. Och munkar, har du provat att äta en munk utan att slicka dig om munnen?

-         Vi brukar tävla om det, sa prinsessan, men jag förlorar alltid. Man kan äta kex och försöka vissla, det är också kul. Den som klarar att vissla först vinner.

-         Ja, just det. Kexsmulorna bara sprutar ur munnen!

Båda började skratta.

-         Skaffade du den där nya skölden du funderade på, sa draken när de hade slutat.

-         Ja, vill du se den? frågade riddarprinsessan.

-         Gärna, sa draken.

Riddarprinsessan hämtade den och höll fram den så draken skulle kunna studera den glänsande skölden. Draken tittade noga.

-         Den är fin, men varför har du en bild av min gamla mamma på den? sa draken fundersamt.

-         Det är ingen bild på den, sa riddarprinsessan och vände på skölden. Den var blank och man kunde se sin egen spegelbild.

-         Åh, sa draken, får jag se en gång till.

Prinsessan höll fram skölden och draken studerade den noga.

-         Åh, sa den igen lite sorgsnare den här gången.

Det blev tyst. Riddarprinsessan hängde tillbaka skölden i hallen. Sen diskade hon upp efter fikat, tog farväl av draken och red sakta hemåt. Duggregnet hade övergått i hällregn, och när hon kom hem var både hon och Silver genomvåta. Hon torkade Silver med halm innan hon satte honom i stallet med en stor hötuss framför sig. Sen la hon sig i ett varmt skumbad och lovade sig själv att det inte skulle dröja lika länge innan hon besökte draken igen.

Planeringsmöte i Bergakungens sal.

Bergakungen satt i sin stora stol vid sitt enorma ekbord och trummade otåligt med fingrarna. Alla var sena som vanligt. Troll var inte kända för att kunna passa tider, men nu började det bli löjligt. Det hade gått en lång stund sedan Bergakungen skickat ut bud om att mötet skulle börja. Säkert en timme. Eller kanske en dag, ingen kunde ju direkt klockan och tiden går ju så himla olika fort beroende på vad man gör. Han hörde hur något skrapade vid dörren och såg hur Truls kikade in.

-         Är det ingen annan som har kommit? sa han och såg ut som om han önskade att han också hittat på nån anledning att hålla sig borta lite till.

-         Nej, du är först, sa Kungen vresigt och drog ut stolen bredvid sig med ett ljudligt skrammel. Truls suckade tungt och gick motvilligt och satte sig.

Strax därefter dök Måns och Trulle upp. De var mitt uppe i en livlig diskussion om något och satte sig så långt från kungen som de kunde, utan att ta någon notis om de två som redan satt i rummet. Nisse kom smygande och satte sig på kungens lediga sida.

-         Jag gjorde mitt bästa för att hitta alla, sa han lågt och hällde upp ett glas vatten åt sig.

-         Det gick ju så där, muttrade kungen.

-         Det är inte så lätt, väste Nisse tillbaka. Alla blir ju totalt osynliga när jag kommer.

Nu hade fler börjat droppa in och bara en plats var ledig. Då kom Klump- Maja skuttande

.

-         Åh, vilken tur! Ni har inte börjat, jag trodde jag var sen, kvittrade hon och torkade av händerna på sitt smutsiga förkläde. Sen snubblade hon och välte en stor kruka som stod i ett hörn, stötte till Drulle och Trög-Olle och tappade alla sina papper över hela golvet. Medan hon hysteriskt fnittrande började plocka upp dem harklade sig kungen.

-         Ehhm! Kan vi kanske börja mötet nu?

-         Visst inga problem, fnittrade Klump-Maja och gled ner på sin plats.

Kungen kastade en blick ner i sina papper.

-         Första punkten är målformulering. Måns och Trulle, ni har ju arbetat med den. Kan ni berätta vad ni kommit fram till.

Måns och Trulle reste sig upp. Trulle började dela ut papper till de andra mötesdeltagarna. Måns harklade sig.

-         Ja, vi har alltså arbetat med målformuleringen och kommit fram till vad vi ska ha för mål under det här verksamhetsåret.

-         Vi har utgått ifrån förra årets mål och granskat måluppfyllelsen, avbröt Trulle, och kommit fram till följande målformulering.

De harklade sig och sa i kör, efter att Trulle mycket tyst räknat ”ett, två, tre!”:

-         Årets målformulering: Vi ska fånga en prinsessa, spärra in henne i fånghålan, och sedan äta upp henne.

Ett gillande mummel hördes i salen. Bara Nisse såg missbelåten ut.

-         Det var ju samma målformulering som förra året! protesterade han.

Måns och Trulle såg sura ut. Kungen kliade sig i huvudet och såg förvirrat på de andra runt bordet.

-         Stämmer det? sa han till Måns och Trulle.

-         Inte alls, protesterade Måns indignerat. Den kanske bygger på den vi hade förra året, men den är inte exakt samma.

-         Nä, just det! Sa Trulle. Förra årets var så här: Vi ska fånga en prinsessa, spärra in henne i jordkällaren och sedan äta upp henne.

-         Där hör ni, sa Måns. Inte alls samma!

Nisse stönade.

-         Era knasgökar! Det är ju precis samma! Förresten är det samma som vi har haft sen tvåhundra år tillbaka.

-         Stämmer det? frågade kungen vänd mot Gammel-Trollet som satt med Stora Trollboken framför sig.

-         Ett ögonblick, sa Gammel-Trollet med knarrig stämma och började med darriga fingrar bläddra i boken.

-         Jo, det stämmer, konstaterade han efter en liten stund. Med vissa variationer är det samma som vi har haft i tvåhundra år.

-         Och hur många prinsessor har vi lyckats fånga de senaste tvåhundra åren? undrade Nisse syrligt.

-         Ett ögonblick, sa Gammel- Trollet och började bläddra i boken.

Det var tyst i salen förutom att Klump-Maja hade hittat något smaskigt i förklädesfickan som hon satt och mumsade på.

-         Jaha, sa han till sist, det ser ut som om vi de senaste tvåhundra åren har fångat en.

-         En! Sa kungen och såg belåten ut, det var som katten!

-         Men vi åt aldrig upp henne för tydligen så lyckades hon rymma, fortsatte Gammel-Trollet med näsan nere i boken.

-         Just det! Sa Måns triumferande. Det var därför vi ändrade i målformuleringen. Tydligen fanns det ett stort hål i väggen i jordkällaren som prinsessan rymde igenom. Det är därför vi har lagt till den där delen om fånghålan!

-         Idioter, fräste Nisse. Vi har ju inte ens nån fånghåla!

-         Vi har tänkt på det, sa Trulle med en överlägsen min. Vi har också gjort en plan över områden som behöver förbättras för att måluppfyllelsen ska bli högre, och där ingår byggandet av en fånghåla som en betydande del.

-         Vilken bra idé! Kvittrade Klump-Maja. Jag vill gärna vara med i kommittéen som utreder var vi ska ha fånghålan och hur den ska se ut!

-         Har inte du nog med kommittéer att vara med i? sa Nisse surt.

-         Äsch, inga problem, jag tycker det är jättekul att vara med i kommittéer, log Klump-Maja vänligt. Drulle och Trög- Olle kan väl hjälpa mig?

Drulle och Trög- Olle såg inte glada ut, och muttrade något ohörbart till varandra medan de kastade ilskna blickar mot Klump-Maja.

-         Då var det bestämt alltså, summerade kungen. Vi har en ny målformulering och Klump-Maja, Trög-Olle och Drulle ingår i den nya kommittéen för utredande av lämplig placering av den nya fånghålan.

Han drämde knytnäven i bordet för att visa att diskussionen var slut.

-         Nästa punkt på dagordningen är den årliga dansen i Bergakungens sal. Vilka är det som har jobbat med den

-         Det är jag, sa Drulle och reste sig upp. Allt är förberett. Vi väntar bara på att vi ska lyckas fånga en prinsessa så vi har nåt att servera på festen.

Nisse stönade högt men ingen hörde honom.

-         Utmärkt! sa Bergakungen, då återkommer vi till den punkten så fort vi lyckats fånga en prinsessa. Då hade vi inga fler punkter så då förklarar jag mötet avslutat.

Vilt tjoande hoppande alla trollen upp, dansade några varv och viftade med sina svansar. Sen försvann de raskt åt olika håll. Bergakungen gäspade stort och rullade ihop sig i hörn och somnade. Snart snarkade han högt.

Kvar satt Nisse och tittade ner i bordet. Han lyssnade en stund på Bergakungens snarkningar innan han med en djup suck samlade ihop sina papper och lämnade salen.

Sagan om Dammråttan

Det var en gång en liten kvinna som satt i en soffa. Hon grunnade över livets små mysterier.

”Varför händer inget fantastiskt?” tänkte hon och sträckte sig efter sin godispåse. ”Varför känner jag mig så sorgsen?” suckade hon och tog ett glas vin. ”Varför orkar jag ingenting?” pustade hon och tryckte på fjärrkontrollen till TV:n.

I just det ögonblicket slocknade TV:n med en liten blixt, och allt blev mörkt och tyst omkring henne.

”Hallå!” ropade hon, men hennes röst lät så ynklig att hon knappt kände igen den.

Då hörde hon hur det prasslade i en vrå, och fram kom en liten, liten dammråtta.

”Hej!” sa dammråttan glatt.

”Hej!” svarade den lilla kvinnan, för hon var en mycket artig liten kvinna.

”Här sitter du och tycker synd om dig själv!” sa dammråttan glatt.

Kvinnan var inte säker på om den hade ställt en fråga eller bara konstaterade något helt uppenbart, så hon svarade bara lite tveksamt:

”Tja…”

Men så tänkte hon efter och fortsatte:

”Ja, det gör jag faktiskt! Jag tycker det är väldigt synd om mig! Jag har alltid en sån otur. Livet står och väntar bakom ett hörn, men det kommer liksom aldrig igång…”

”Oj då,” sa dammråttan. ”Det låter ju inte så kul.”

”Nej,” sa kvinnan och torkade bort en liten tår ur ögonvrån. ”Det är verkligen inte kul. Det är förfärligt. Det var inte så här livet skulle vara.”

”Hur skulle det vara då?” frågade dammråttan nyfiket, och nös lite diskret när en annan dammråtta virvlade förbi.

”Åh,” sa kvinnan och fick något drömmande i blicken, det skulle vara alldeles, alldeles underbart!”

Sen tystnade hon. Dammråttan harklade sig otåligt.

”Hur då underbart?” frågade den.

”Jamen, jag skulle vara smal och vacker…”

”Vad är du nu då?” undrade dammråttan och tittade nyfiket på den lilla kvinnan som var rätt så söt och högst normalviktig.

”Jag menar mer som en filmstjärna, avbryt mig inte hela tiden” fräste kvinnan irriterat.

”Snacka inte strunt hela tiden,” muttrade dammråttan, men lyckades maskera det till en hostning.

”I alla fall,” fortsatte kvinnan, ”jag skulle ha ett spännande jobb och tjäna massor av pengar och trippa runt i högklackade skor och gå på fester och sjunga på operan och läsa om mig själv i tidningen och bli intervjuad i TV och känna en massa spännande människor som jag skulle pussa på kinderna och säga: Kära du!”

”Kära du!” härmade dammråttan med en fånig röst. Sen fick den en häftig fnissattack, men sansade sig när kvinnan fortsatte:

”Och jag skulle aldrig vara rädd, aldrig, aldrig tvivla på mig själv, aldrig tänka knasiga tankar, alltid säga de rätta sakerna, aldrig göra bort mig och klanta mig, aldrig känna mig så där borttappad och vilsen som jag jämt gör.”

”Finns det såna människor?” Dammråttan stirrade på kvinnan med stora ögon.

”Klart det gör! Ser du aldrig på TV? De är där hela tiden.”

”Jag tror de knarkar hela bunten,” sa dammråttan bestämt. ”Förresten är det väl inget svårt att verka perfekt i tio minuter när man är med på TV och har blivit sminkad i flera timmar av en proffsmänniska först.”

”Jamen,” protesterade kvinnan, men sen blev hon tyst för hon visste inte vad hon skulle säga.

”Men om det nu är så där du vill vara, varför blir du inte sån då?” frågade dammråttan.

Kvinnan suckade tungt.

”Åh, du har ju inte lyssnat! För att jag alltid har sån otur, det sa jag ju! Och så är jag fet och ful och tråkig och rädd”

Hon sträckte sig efter godispåsen för att söka tröst, men den var tom och prasslade bara på ett otäckt, ödsligt vis.

”Det var ju tråkigt,” sa dammråttan. ”Då är det kört alltså?”

”Hur då kört?” sa kvinnan surt.

”Ja, ditt liv. Det är ju helkört, inget att göra. Lägga sig ner och bara dö. Skita i allt.”

Dammråttan suckade djupt.

”Lägg av!” sa kvinnan ilsket. Så dåligt är det väl ändå inte!”

”Låter inget vidare, tycker jag,” sa dammråttan. ”Lägg ner bara!”

”Det var väl själva fan,” röt kvinnan och reste sig så häftigt att vinglaset välte och innehållet flöt ut över bordet och ner på golvet. ”Mitt liv är skitbra, och jag är bra som jag är!”

”Ful och fet och feg,” mumlade dammråttan och granskade noga sina klor.

”Jag är inte fet! Och alla är väl lite skraja ibland, det är väl inte hela världen?!”

”Hur menar du?” undrade dammråttan. ”Kan man göra något kul av sitt liv fast man är rädd?”

”Kanske. Jag vet inte. Jag har inte provat.” Kvinnan gick ut i köket och hämtade en disktrasa.

Dammråttan rös lite och flyttade sig utom räckhåll när kvinnan började torka upp det utspillda vinet. Plötsligt stannade hon upp och stirrade tankfullt ut i luften. Rödvinet droppade från den blöta trasan. Dammråttan kröp längre in i hörnet när en vindroppe plaskade ner alldeles intill den.

”Egentligen…” sa kvinnan och kliade sig i hårbotten. ”Egentligen är mitt liv redan bra…”

”Hur menar du?” undrade dammråttan nyfiket och vågade sig försiktigt lite närmare.

”Jamen, det är ju inte synd om mig. Jag har det ju helt underbart. Tänk att få sitta här i lugn och ro och fundera. Mitt jobb är ju så meningsfullt som ett jobb kan vara. Jag har en härlig familj.”

Dammråttan gäspade ljudligt, men kvinnan märkte det inte.

”Anåda!” mumlade hon för sig själv och sträckte sig efter en penna och ett kollegieblock.

”Jag har alltid drömt om att skriva,” sa hon i förbifarten till den lilla dammråttan. ”Jag har tänkt att jag ska börja sen, men jag kan ju lika gärna börja nu. Se vad som händer.”

Dammråttan försökte se vad som stod på blocket.

”Vad skriver du? Jag får se? Visa mig!” tjatade den, men kvinnan hörde ingenting. Hon hade alldeles försvunnit i sin fantasi. Till slut tröttnade dammråttan och la sig att vila i sitt hörn. Den gnydde till lite när den drömde en otäck dammsugardröm, men sen kom den till ro i sin hörna.

Kvinnan skrev och skrev, och har hon inte slutat, så håller hon väl på ännu.

Slut!

Här har jag tänkt publicera några av mina noveller. Jag är jätteglad för kommentarer och tips. Hoppas ni hittar nåt ni gillar!