Sagoberätterskans egen saga.

Sagan om Dammråttan

 

Det var en gång en liten kvinna som satt i en soffa. Hon grunnade över livets små mysterier.

”Varför händer inget fantastiskt?” tänkte hon och sträckte sig efter sin godispåse. ”Varför känner jag mig så sorgsen?” suckade hon och tog ett glas vin. ”Varför orkar jag ingenting?” pustade hon och tryckte på fjärrkontrollen till TV:n.

I just det ögonblicket slocknade TV:n med en liten blixt, och allt blev mörkt och tyst omkring henne.

”Hallå!” ropade hon, men hennes röst lät så ynklig att hon knappt kände igen den.

Då hörde hon hur det prasslade i en vrå, och fram kom en liten, liten dammråtta.

”Hej!” sa dammråttan glatt.

”Hej!” svarade den lilla kvinnan, för hon var en mycket artig liten kvinna.

”Här sitter du och tycker synd om dig själv!” sa dammråttan glatt.

Kvinnan var inte säker på om den hade ställt en fråga eller bara konstaterade något helt uppenbart, så hon svarade bara lite tveksamt:

”Tja…”

Men så tänkte hon efter och fortsatte:

”Ja, det gör jag faktiskt! Jag tycker det är väldigt synd om mig! Jag har alltid en sån otur. Livet står och väntar bakom ett hörn, men det kommer liksom aldrig igång…”

”Oj då,” sa dammråttan. ”Det låter ju inte så kul.”

”Nej,” sa kvinnan och torkade bort en liten tår ur ögonvrån. ”Det är verkligen inte kul. Det är förfärligt. Det var inte så här livet skulle vara.”

”Hur skulle det vara då?” frågade dammråttan nyfiket, och nös lite diskret när en annan dammråtta virvlade förbi.

”Åh,” sa kvinnan och fick något drömmande i blicken, det skulle vara alldeles, alldeles underbart!”

Sen tystnade hon. Dammråttan harklade sig otåligt.

”Hur då underbart?” frågade den.

”Jamen, jag skulle vara smal och vacker…”

”Vad är du nu då?” undrade dammråttan och tittade nyfiket på den lilla kvinnan som var rätt så söt och högst normalviktig.

”Jag menar mer som en filmstjärna, avbryt mig inte hela tiden” fräste kvinnan irriterat.

”Snacka inte strunt hela tiden,” muttrade dammråttan, men lyckades maskera det till en hostning.

”I alla fall,” fortsatte kvinnan, ”jag skulle ha ett spännande jobb och tjäna massor av pengar och trippa runt i högklackade skor och gå på fester och sjunga på operan och läsa om mig själv i tidningen och bli intervjuad i TV och känna en massa spännande människor som jag skulle pussa på kinderna och säga: Kära du!”

”Kära du!” härmade dammråttan med en fånig röst. Sen fick den en häftig fnissattack, men sansade sig när kvinnan fortsatte:

”Och jag skulle aldrig vara rädd, aldrig, aldrig tvivla på mig själv, aldrig tänka knasiga tankar, alltid säga de rätta sakerna, aldrig göra bort mig och klanta mig, aldrig känna mig så där borttappad och vilsen som jag jämt gör.”

”Finns det såna människor?” Dammråttan stirrade på kvinnan med stora ögon.

”Klart det gör! Ser du aldrig på TV? De är där hela tiden.”

”Jag tror de knarkar hela bunten,” sa dammråttan bestämt. ”Förresten är det väl inget svårt att verka perfekt i tio minuter när man är med på TV och har blivit sminkad i flera timmar av en proffsmänniska först.”

”Jamen,” protesterade kvinnan, men sen blev hon tyst för hon visste inte vad hon skulle säga.

”Men om det nu är så där du vill vara, varför blir du inte sån då?” frågade dammråttan.

Kvinnan suckade tungt.

”Åh, du har ju inte lyssnat! För att jag alltid har sån otur, det sa jag ju! Och så är jag fet och ful och tråkig och rädd”

Hon sträckte sig efter godispåsen för att söka tröst, men den var tom och prasslade bara på ett otäckt, ödsligt vis.

”Det var ju tråkigt,” sa dammråttan. ”Då är det kört alltså?”

”Hur då kört?” sa kvinnan surt.

”Ja, ditt liv. Det är ju helkört, inget att göra. Lägga sig ner och bara dö. Skita i allt.”

Dammråttan suckade djupt.

”Lägg av!” sa kvinnan ilsket. Så dåligt är det väl ändå inte!”

”Låter inget vidare, tycker jag,” sa dammråttan. ”Lägg ner bara!”

”Det var väl själva fan,” röt kvinnan och reste sig så häftigt att vinglaset välte och innehållet flöt ut över bordet och ner på golvet. ”Mitt liv är skitbra, och jag är bra som jag är!”

”Ful och fet och feg,” mumlade dammråttan och granskade noga sina klor.

”Jag är inte fet! Och alla är väl lite skraja ibland, det är väl inte hela världen?!”

”Hur menar du?” undrade dammråttan. ”Kan man göra något kul av sitt liv fast man är rädd?”

”Kanske. Jag vet inte. Jag har inte provat.” Kvinnan gick ut i köket och hämtade en disktrasa.

Dammråttan rös lite och flyttade sig utom räckhåll när kvinnan började torka upp det utspillda vinet. Plötsligt stannade hon upp och stirrade tankfullt ut i luften. Rödvinet droppade från den blöta trasan. Dammråttan kröp längre in i hörnet när en vindroppe plaskade ner alldeles intill den.

”Egentligen…” sa kvinnan och kliade sig i hårbotten. ”Egentligen är mitt liv redan bra…”

”Hur menar du?” undrade dammråttan nyfiket och vågade sig försiktigt lite närmare.

”Jamen, det är ju inte synd om mig. Jag har det ju helt underbart. Tänk att få sitta här i lugn och ro och fundera. Mitt jobb är ju så meningsfullt som ett jobb kan vara. Jag har en härlig familj.”

Dammråttan gäspade ljudligt, men kvinnan märkte det inte.

”Anåda!” mumlade hon för sig själv och sträckte sig efter en penna och ett kollegieblock.

”Jag har alltid drömt om att skriva,” sa hon i förbifarten till den lilla dammråttan. ”Jag har tänkt att jag ska börja sen, men jag kan ju lika gärna börja nu. Se vad som händer.”

Dammråttan försökte se vad som stod på blocket.

”Vad skriver du? Jag får se? Visa mig!” tjatade den, men kvinnan hörde ingenting. Hon hade alldeles försvunnit i sin fantasi. Till slut tröttnade dammråttan och la sig att vila i sitt hörn. Den gnydde till lite när den drömde en otäck dammsugardröm, men sen kom den till ro i sin hörna.

Kvinnan skrev och skrev, och har hon inte slutat, så håller hon väl på ännu.

Slut!

 


Kommentarer
Postat av: Anneli Fromell

Jag älskar dammråttan, kan inte få nog av den. Det var tredje gången jag läste den, så enkel men ändå så magisk!!

2009-10-04 @ 20:57:24
Postat av: Millie

Gillar! Och så tankvärt. Att man inte bara kan sitta och vänta på det där som man vill ska hända. Varje långpromenad börjar ju med ett litet steg, och går man bara åt rätt håll så kommer man fram till slut. Heja på med skrivandet!



Kram

Millie

2009-10-09 @ 10:21:39

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0