Det var inte ofta riddarprinsessan var rädd. Men den här morgonen när hon vaknade kände hon mest av allt för att dra täcket över huvudet och somna om igen. Det var en mulen dag i mars, när allt var så fult som det någonsin kan bli. Träden var kala och fula. Marken var lerig och ful. Himlen hade samma färg som blåbärskräm som en liten unge blandat med mjölk och sen spillt ut över golvet. Dessutom var den ful. Riddarprinsessan klädde på sig och sadlade sin hingst, Silver. Hon satt upp och kontrollerade att hon hade sitt svärd, sin sköld och en påse bullar. Hon var redo.

Silvers hovslag ekade dovt när de skrittade över de fula fjolårslöven. En spillkråka skrattade hånfullt åt dem och började sedan leta insekter i en död trädstam. Ett iskallt duggregn började falla. Riddarprinsessan svepte sin pälsklädda mantel tätare omkring sig.

Vid drakens håla stannade hon och satt av. Hon knöt fast Silver vid en trasig stolpe. Han gav henne en vänlig knuff med mulen innan han sänkte huvudet mot marken och började leta efter grässtrån som var tillräckligt gröna för att smaka bra.

Draken satt framför tv:n och väntade på henne. Riddarprinsessan hängde sitt svärd och sin sköld i tamburen och, med viss tvekan, också sin mantel. Fukten dröp längs hålans steniga väggar.

Draken fnös ut lite rök när den fick syn på henne.

-         Vem är det, väste den. Är det Märta?

-         Nej, sa riddarprinsessan med en suck. Märta är i Spanien, jag är Märtas dotter.

Draken sniffade lite misstänksamt i luften och fnös sedan.

-         Märtas dotter har jag aldrig gillat! En underlig unge.

Riddarprinsessan suckade igen.

-         Jag har bullar med mig. Ska jag sätta på kaffe?

-         Inte kanelbullar, hoppas jag, det är det värsta jag vet. Draken gjorde en hisklig grimas.

Riddarprinsessan kvävde en impuls att hämta sitt svärd.

-         Sist jag var här sa du att du gillade kanelbullar. Det var wienerbröd du inte gillade.

Draken såg förvånad ut.

-         Wienerbröd som är så gott. Det där har du allt fått om bakfoten.

-         Ja, sa Riddarprinsessan uppgivet, jag rör ihop det ibland.

-         Det har du efter din mamma. En underlig kvinna.

Draken sträckte sig efter sitt cigarettpaket, men kom sedan ihåg att den hade slutat röka för 25 år sedan, och började i stället trumma nervöst i bordet med långa, smutsiga klor.

Riddarprinsessan gick ut i köket och började göra i ordning kaffet. Under tiden vattnet rann genom filtret passade hon på att kasta några oidentifierbara matvaror ur kylskåpet, och en pelargon som nog hade varit död i flera veckor. Hon tog fram några koppar ur skåpet, diskade dem noga och ställde dem på en bricka.

-         Det ska finnas lite tårta i kylskåpet, hojtade draken. Svea hade med sig tårta förra veckan, och vi åt inte upp allt.

-         Tack, ingen tårta för mig, ropade riddarprinsessan tillbaka och kände sig lätt illamående. Jag är laktosintolerant!

-         Eller var det för två veckor sedan, mumlade draken för sig själv, när prinsessan kom in med kaffebrickan.

-         Ta en bulle nu, trugade prinsessan, och hoppades att draken skulle vara tyst en stund medan den tuggade i alla fall.

Draken tog försiktig kaffekoppen och drack lite kaffe.

-         Det var svagt, konstaterade den och stoppade in en bit bulle i munnen.

Riddarprinsessan studerade noga drakens hals. En decimeter under nacken, ett snabbt hugg bara, den skulle knappt hinna märka det.

-         Torr bulle, konstaterade draken.

Å andra sidan, om hon skulle köra in svärdet i magen, vrida om ett varv innan hon drog ut det igen. En mer smärtsam död…

-         Där jag växte upp fanns det ett konditori, svamlade draken medan den sopade brödsmulor från bröstet. De gjorde verkligen goda kanelbullar.

Riddarprinsessan tryckte in en bulle i munnen och tog sedan en stor klunk av kaffet. Det var varmt och hon började hosta. Draken tittade ogillande på henne.

-         Du borde verkligen inte stoppa så där mycket i munnen på en gång. Det är inte särskilt trevligt.

-         Ursäkta mig, snörvlade riddarprinsessan och stapplade ut till badrummet. Där spottade hon ut bullen i toaletten och tvättade av sig i ansiktet. Hon stod en stund och såg sig i badrumsspegeln innan hon samlade sig.

Draken hade ätit upp sin bulle och skulle just till att ta en andra när riddarprinsessan kom in och satte sig igen.

-         Konditori sa du, sa prinsessan vänligt. Vad brukade ni handla där?

-         Oj, oj, skrockade draken. De hade så goda vaniljhjärtan, det var min favorit. 10 öre kostade de. När jag fick min veckopeng brukade jag och min kompis ibland köpa ett hjärta och dela på det. Kaksmulor kunde vi också köpa. En påse full med smaskens.

-         Min favorit är vaniljbullar. Med socker på och vaniljkräm i mitten, sa prinsessan.

-         Mmm, det är gott, sa draken. Och napoleonbakelser. Fast de är så svåra att äta.

-         Jag vet! sa prinsessan. När man trycker ner skeden så viker sig bara de där plattorna.

-         De är omöjliga att få av, inte ens med en sån där särskild gaffel går det, fnissade draken. Och munkar, har du provat att äta en munk utan att slicka dig om munnen?

-         Vi brukar tävla om det, sa prinsessan, men jag förlorar alltid. Man kan äta kex och försöka vissla, det är också kul. Den som klarar att vissla först vinner.

-         Ja, just det. Kexsmulorna bara sprutar ur munnen!

Båda började skratta.

-         Skaffade du den där nya skölden du funderade på, sa draken när de hade slutat.

-         Ja, vill du se den? frågade riddarprinsessan.

-         Gärna, sa draken.

Riddarprinsessan hämtade den och höll fram den så draken skulle kunna studera den glänsande skölden. Draken tittade noga.

-         Den är fin, men varför har du en bild av min gamla mamma på den? sa draken fundersamt.

-         Det är ingen bild på den, sa riddarprinsessan och vände på skölden. Den var blank och man kunde se sin egen spegelbild.

-         Åh, sa draken, får jag se en gång till.

Prinsessan höll fram skölden och draken studerade den noga.

-         Åh, sa den igen lite sorgsnare den här gången.

Det blev tyst. Riddarprinsessan hängde tillbaka skölden i hallen. Sen diskade hon upp efter fikat, tog farväl av draken och red sakta hemåt. Duggregnet hade övergått i hällregn, och när hon kom hem var både hon och Silver genomvåta. Hon torkade Silver med halm innan hon satte honom i stallet med en stor hötuss framför sig. Sen la hon sig i ett varmt skumbad och lovade sig själv att det inte skulle dröja lika länge innan hon besökte draken igen.